HEM | OM MIG | PUBLIKATIONER | LÄNKAR | IFT | KONTAKT | FAQ

MER OM MIG

Under 2000-talet har mitt professionella liv förutom sedvanligt handlednings- och utbildningsarbete till största del upptagits av att jag medverkat i utvecklingsarbeten på olika håll inom BUP och Socialvård. Jag har tillsammans med min mångåriga kollega Socionom Lena Segerros hållit ett flertal utbildningar i IFT-metodens grunder. Med utgångspunkt i det teambaserade IFT-arbetet har jag medverkat i utformandet av olika typer av samverkansprojekt där IFT-principerna varit viktiga styrfaktorer. Ett flertal artiklar i ämnet finns publicerade i Fokus på Familien.

Utvecklingen av polikliniska arbetsformer för att effektivt bemöta tung barnpsykiatrisk problematik har också tagit ordentlig fart. Här har IFT-modellen haft mycket att erbjuda med sin samordnade metodik för bearbetning och träning av utvecklande kommunikation mellan föräldrar och barn. Under 2010-2011 medverkade jag t.ex. som extern konsult vid BUP Blekinge (ansvarig Jens Boäng) då man där transformerat sin slutenvård (Kastanjevillan) till en intensiv familjebehandlingsenhet i dagvård och mobilt.

Under 2009 förberedde och genomförde Dalarnas Familjeterapiförening Svenska Familjeterapiföreningens studiedagar i Tällberg. Temat för kongressen var ”På spaning efter Familjeterapin”. Kongressdagarna blev en fantastisk kraftsamling för oss familjeterapeuter runt om i landet. Jag deltog i ledningen av detta arbete.

2011-2013 arbetade jag som extern konsult i ett länsövergripande Mellanvårdsprojekt vid BUP, Norbottens Landsting (ansvarig Lars Löfgren). Jag har också under en lång period varit engagerad som utbildare och handledare vid Familjehuset, socialförvaltningen i Karlstad (Lena Andre´n). Under 2019-2020 genomförde jag en IFT-utbildning med personalen vid Hallstahammars socialförvaltnings Familjecentrum.

Ett kliniskt område som speciellt intresserar mig är hur vi ska hitta konstruktiva integreringsformer för familjeterapeutiskt arbete i familjer där det finns barn med neuropsykiatriska diagnoser. Jag är mycket inspirerad av Ross Greene på detta område. Under min tid som privat arbetande psykoterapetu i Falun (2000-2014) hade jag kontakt med många familjer där ett av barnen var i färd med eller redan fått en neuropsykiatrisk diagnos.

För att lära mig mer om manualbaserad familjeterapi och också bearbeta mina egna förföreställningar om manualstyrning fördjupade jag mig för ett antal år sedan i fyra etablerade manualbaserade familjeterapeutiska metoder. Resultatet av detta har redovisats i en artikel i Fokus på Familjen, se publikationer. Jag lärde mig att grundligt revidera min fördomsfulla okunskap på området och förstod hur manualerna med skärpa betonar terapeutens kompetens och omdöme som avgörande för ett bra behandlingsresultat resultat. I detta sammanhang har jag också fått fördjupa mig i den pågående debatten mellan allmänna terapeutiska faktorer i psykoterapi (Wampold) och de metodspecifika faktorer som olika manualbaserade metoder erbjuder ett effektivt sammanhang för. Manualisering har ansetts tillhöra det medicinska perspektivet. Detta perspektiv betonar ett naturvetenskapligt förhållningssätt till kunskapsutveckling genom traditionella forskningsmetoder. Genom kontrollerade Efficacy- och Effectiveness-studier söker man generell kunskap kring vad som är effektiv terapi. Klinisk forskning bör bilda underlag för iscensättning av kliniska arbetsmetoder, som via manualisering kan upprepas och på så sätt kontrolleras. Arbetssättet kan tydligt beskrivas, utbildningsmaterial och pedagogik kan utarbetas och läras ut. Det andra perspektivet har i stället betonat kvaliteten i relationen mellan terapeut och klient i det unika enskilda mötet. Som högsta kvalitet betonas där den finstämda inkänningen i utformandet av det terapeutiska mötet. För att fånga kvaliteten i denna verksamhet krävs andra, kvalitativa metoder. Dessa kan, på gott och ont, fånga de inblandades upplevelser av denna unika process. Metodutveckling och utbildning följer därför andra vägar. En i förväg manualiserad beskrivning av hur den terapeutiska processen ska löpa, motverkar sitt eget syfte genom att förutsätta en oförutsättbar process.

Evidensbegreppet har numera ”avgiftats” och har en betydligt bredare mening än utslaget av RCT-studier. Vi talar om Evidensbaserad Praxis (EBP), som inkluderar ett antal olika kvantitativa och kvalitativa mått från alla inblandade röster i en terapeutisk process. Polariseringen avseende manualisering har lyckligtvis också utvecklats till ett mer nyanserat samtal om till vilken grad en formalisering av terapeutens arbetssätt kan stödja och vägleda terapeuten. Samtidigt betonar man också terapeutens professionella kompetens och professionella omdöme att, inom ramen för den struktur som manualen ger, kunna anpassa sina insatser till det aktuella sammanhanget. Jag hade hösten 2019 nöjet att få medverka som en av moderatorerna på en konferens om evidens och manualisering anordnad av Svenska föreningen för familjeterapi i Göteborg. Jag är för närvarande (2021) medredaktör i Fokus på Familien i ett temanummer om manualbaserad familjeterapi som publiceras inom de närmaste månaderna.

Ett annat område som jag också fängslas av och försöker förkovra mig i är pojk- och manspsykologi. Jag har en längre tid ställt mig frågan varför pojkar tycks brottas med sin anpassning i sammanhang som kräver deras engagemang mer än någonsin för att de ska lyckas och vara framgångsrika. Detta gäller särskilt elevrollen i skolan. Att vara i ”lärosituation” tycks mer utmanande för pojkar än för flickor. I relevant litteratur som jag sökt fram och läser får jag bekräftelse för en gammal klinisk observation som jag gjort, att pojkars hantering av skamaffekten, utvecklingspsykologiskt, tycks mer komplicerad än för flickor. I litteraturen härleder man ofta detta till trycket som pojkar hamnar i benämnt ”the boy code”. Istället för att hitta sin anpassning i lärosituationen flyr istället pojken undan och hittar en tryggare ”comfort zone” alienierad från skolan.

Det funderas på olika håll om detta är ett faktum som bara ska accepteras eller om det finns skäl att, med utgångspunkt från pojkens känslighet på detta område, fundera över hur stödet i olika lärosituationer (skolan, andra utvecklande intresseområden, psykoterapi) skulle kunna se ut för att hjälpa pojken att bättre hitta sin fulla potential känslomässigt och kognitivt utan att begränsningar som väcks av ”the boy code” ska få alltför stort utrymme. Ett återkommande namn i branschen är psykologen William S. Pollack.

Just om pojkars hantering av skamaffekten har jag hittat ett mycket spännande kapitel av Steven Krugman: Male Development and the Transformation of Shame i boken A New Psychology of Men Editerad av Roland F. Levant samt den redan nämnde William Pollack. Se utkast till artikel under publikationer.

I takt med att modern systemiskt orienterad familjeterapi alltmer betonar den ömsesidigt affektiva sidan som de viktigaste komponenterna i banden mellan familjemedlemmar kommer begrepp som MENTALISERING och INTERSUBJEKTIVITET på ett annat sätt i förgrunden när vi utvecklar det terapeutiska samtalet i terapi i familjen. När vi genom traditionellt sekvensanalytiskt arbete spårar mindre framgångsrika interpersonella mönster i familjemedlemmars strävanden för att lösa konflikter och problem har vi numera stor nytta av dessa begrepp för att tillsammans med familjemedlemmarna stanna upp, identifiera och bearbeta ömsesidigt väckta stressorer (och trauman) som ligger i vägen för mer framgångsrika förhållningssätt t. Ex. mellan föräldrar och deras barn. Detta gör jag företrädesvis numera i ett integrerat familjeperspektiv i enlighet med den modell som Pinsof och hans medarbetare utvecklat.

I en artikel som publicerades 2016 har jag bekymrat mig för familjeterapins position som ett relevant behandlingsalternativ inom Barn- och ungdomspsykiatrin. BUP har under de senare åren av olika skäl förändrats mot ett fokus på mer neuropsykiatriska utredningar, mer medicinsk behandling och mer individuella stödinsatser psykoterapeutiskt. I artikeln utvecklar jag mina tankar kring detta faktum och beskriver det utvecklingsarbete som krävs av familjeterapins företrädare om detta arbetssätt ska hitta sin plasts där fortsättningsvis.

Föreningen för Integrativ medicin inbjöd under hösten 2016-våren 2017 till en seminarieserie angående alternativa perspektiv på ADHD. I den serien var jag en av föreläsarna med en föreläsning kallad Hönan OCH Ägget.

I februari 2017 var jag inbjuden som föreläsare till de norska familjeterapeuternas årskonferens i Vettre (Oslo). Jag utvecklade där mina tankar om familjeterapi på BUP till att handla om förhållandet och spänningen mellan ett systemiskt terapeutiskt perspektiv och en diagnostisk kontext.

I oktober 2017 hade jag också glädjen att få mottaga Diplom från Föreningen för Svensk Familjeterapi (SFFT) som Årets Familjeterapeut. Motivering var:

För Johan Sundelins oförtröttliga arbete under många år för att familjeterapi skall kunna tillämpas i alla sammanhang där arbete med individer och deras familjer pågår. Johan Sundelin är en eldsjäl som har värnat om familjeterapins utveckling genom åren, han har varit med och utvecklat familjeterapin under många år genom sitt kliniska arbete med familjer. Han har utvecklat IFT och forskat för att få evidens på det arbete som utförs. Han har idogt lyft det familjeterapeutiska arbetssättet inom dagens BUP trots att andra mer medicinska och individuella behandlingsperspektiv upptagit allt större utrymme.
Johan Sundelin både är och har varit en stor inspiratör för många av oss vad avser vårt familjeterapeutiska arbete här och nu men också att utveckla vårt arbete med familjer. Han har i allt sitt arbete som kliniker, handledare, föreläsare, artikelskrivare belyst och inspirerat till att hålla det familjeterapeutiska arbetet levande, han har inspirerat till ett nätverkssamarbete mellan olika enheter för att kunna tillgodose familjens behov och han inspirerar till fortsatt utveckling av familjeterapin.

Under pandemin försvårades även för mig möjligheter till att arbeta som vanligt. Jag har istället provat på kontakt både med handledningsgrupper och individer och par i terapi via digitala plattformar. Jag har på så sätt upplevt både detta mediums möjligheter och svårigheter i jämförelse med sedvanlig kontakt i samlingssal eller terapirum. Jag har ägnat mer tid åt egen förkovran och bland annat läst in mig på ett systemiskt terapeutiskt förhållningssätt för samtal med den enskilde. Metoden kallas IFS och står för Internal Family Systems Therapy. En artikel som jag skrivit om denna metod tillsammans med några kollegor publiceras i dagarna.

Senast uppdaterad: 2023-12-11

Tillbaka >>