HEM | OM MIG | PUBLIKATIONER | LÄNKAR | IFT | KONTAKT | FAQ

MER OM MIG

Under 2000-talet har mitt professionella liv förutom sedvanligt handlednings- och utbildningsarbete till största del upptagits av att jag medverkat i utvecklingsarbeten på olika håll inom BUP och Socialvård. Med utgångspunkt i det teambaserade IFT-arbetet har jag medverkat i utformandet av olika typer av samverkansprojekt där IFT-principerna varit viktiga styrfaktorer. Intressanta projekt har varit uppbyggandet av den Familjepedagogiska verksamheten i Köping och IFAS-projektet i Sala kommun.

Utvecklingen av polikliniska arbetsformer för att effektivt bemöta tung barnpsykiatrisk problematik har också tagit ordentlig fart. Här har IFT-modellen haft mycket att erbjuda med sin samordnade metodik för bearbetning och träning av utvecklande kommunikation mellan föräldrar och barn. Min medverkan i flera projekt inom BUP Sala och vid akutavdelningen BUP Västerås är bra exempel på detta.

Under 2010-2011 medverkade jag som extern konsult vid BUP Blekinge (ansvarig Jens Boäng) då man där transformerat sin slutenvård (Kastanjevillan) till en intensiv familjebehandlingsenhet i dagvård och mobilt.

2011-2013 arbetade jag som extern konsult i ett länsövergripande Mellanvårdsprojekt vid BUP, Norbottens Landsting (ansvarig Lars Löfgren). Jag har också under en lång period varit engagerad som utbildare och handledare vid Familjehuset, socialförvaltningen i Karlstad (Lena Andre´n).

Under 2009 förberedde och genomförde Dalarnas Familjeterapiförening Svenska Familjeterapiföreningens studiedagar i Tällberg. Temat för kongressen var ”På spaning efter Familjeterapin”. Kongressdagarna blev en fantastisk kraftsamling för oss familjeterapeuter runt om i landet. Jag deltog i ledningen av detta arbete.

Ett kliniskt område som speciellt intresserar mig är hur vi ska hitta konstruktiva integreringsformer för familjeterapeutiskt arbete i familjer där det finns barn med neuropsykiatriska diagnoser. Jag är mycket inspirerad av Ross Greene på detta område.

För att lära mig mer om manualbaserad familjeterapi och också bearbeta mina egna förföreställningar om manualstyrning har jag under de senaste åren fördjupat mig i fyra etablerade manualbaserade familjeterapeutiska metoder. Resultatet av detta har redovisats i en artikel i Fokus på Familjen, se publikationer. Jag har fått tillfälle att grundligt revidera min fördomsfulla kunskap på området och lärt mig förstå hur manualerna med skärpa betonar terapeutens avgörande roll för ett effektivt resultat. I detta sammanhang har jag också fått fördjupa mig i den pågående debatten mellan allmänna terapeutiska faktorer i psykoterapi (Wampold) och de metodspecifika faktorer som spetsar de olika metoderna gentemot de specifika problem som de riktar sig emot. Jag har också fått fördjupa mig i den intensiva debatt som nu sker kring de mest konstruktiva vägarna framåt för familjeterapins utveckling. Mot att fortsätta att argumentera för de allmänna faktorernas särskilda tyngd (ett perspektiv som har sviktande forskningsevidens faktiskt) står modellutveckling som beskriver och manualiserar en speciell ordning eller rutin komponerade av ett antal terapeutiska faktorer i en viss ordning. Speciellt intressant blir då debatten om hur den erfarne terapeuten upplever att följa en manual. Blir det en upplevelse av ”tvångströja” eller som en ”stödjande struktur” som han/hon kan briljera och improvisera inom för metodens effektivitet och personlig/professionell utveckling. En följddiskussion av detta blir då hur man å ena sidan hanterar terapeutens modelltrogenhet i de instruktioner som ges avseende metodens genomförande mot å andra sidan manualens användarvänliga utformning. Här finns utmaningar på flera håll. Efter dessa egenstudier är jag idag övertygad om det senare alternativet. Nästa steg blir att dra konsekvenser av detta i argumentering hur framtida familjeterapeututbildningar rimligen ska organiseras och genomföras.

Ett annat område som jag för närvarande fängslas av och försöker förkovra mig i är pojk- och manspsykologi. Jag har en längre tid ställt mig frågan varför pojkar tycks brottas med sin anpassning i sammanhang som kräver deras engagemang mer än någonsin för att de ska lyckas och vara framgångsrika. Detta gäller särskilt elevrollen i skolan. Att vara i ”lärosituation” tycks mer utmanande för pojkar än för flickor. I relevant litteratur som jag sökt fram och läser får jag bekräftelse för en gammal klinisk observation som jag gjort, att pojkars hantering av skamaffekten, utvecklingspsykologiskt, tycks mer komplicerad än för flickor. I litteraturen härleder man ofta detta till trycket som pojkar hamnar i benämnt ”the boy code”. Istället för att hitta sin anpassning i lärosituationen flyr istället pojken undan och hittar en tryggare ”comfort zone” alienierad från skolan.

Det funderas på olika håll om detta är ett faktum som bara ska accepteras eller om det finns skäl att, med utgångspunkt från pojkens känslighet på detta område, fundera över hur stödet i olika lärosituationer (skolan, andra utvecklande intresseområden, psykoterapi) skulle kunna se ut för att hjälpa pojken att bättre hitta sin fulla potential känslomässigt och kognitivt utan att begränsningar som väcks av ”the boy code” ska få alltför stort utrymme. Ett återkommande namn i branschen är psykologen William S. Pollack.
Just om pojkars hantering av skamaffekten har jag hittat ett mycket spännande kapitel av Steven Krugman: Male Development and the Transformation of Shame i boken A New Psychology of Men Editerad av Roland F. Levant samt den redan nämnde William Pollack. Se utkast till artikel under publikationer.

I takt med att modern systemiskt orienterad familjeterapi alltmer betonar den ömsesidigt affektiva sidan som de viktigaste komponenterna i banden mellan familjemedlemmar kommer begrepp som MENTALISERING och INTERSUBJEKTIVITET på ett annat sätt i förgrunden när vi utvecklar det terapeutiska samtalet i terapi i familjen. När vi genom traditionellt sekvensanalytiskt arbete spårar mindre framgångsrika interpersonella mönster i familjemedlemmars strävanden för att lösa konflikter och problem har vi numera stor nytta av dessa begrepp för att tillsammans med familjemedlemmarna stanna upp, identifiera och bearbeta ömsesidigt väckta stressorer (och trauman) som ligger i vägen för mer framgångsrika förhållningssätt t. Ex. mellan föräldrar och deras barn.

I en artikel som publicerades 2016 har jag bekymrat mig för familjeterapins position som ett relevant behandlingsalternativ inom Barn- och ungdomspsykiatrin. BUP har under de senare åren av olika skäl förändrats mot ett fokus på mer neuropsykiatriska utredningar, mer medicinsk behandling och mer individuella stödinsatser psykoterapeutiskt. I artikeln utvecklar jag mina tankar kring detta faktum och beskriver det utvecklingsarbete som krävs av familjeterapins företrädare om detta arbetssätt ska hitta sin plasts där fortsättningsvis.

Föreningen för Integrativ medicin inbjöd under hösten 2016-våren 2017 till en seminarieserie angående alternativa perspektiv på ADHD. I den serien var jag en av föreläsarna med en föreläsning kallad Hönan OCH Ägget.

I februari 2017 var jag inbjuden som föreläsare till de norska familjeterapeuternas årskonferens i Vettre (Oslo). Jag utvecklade där mina tankar om familjeterapi på BUP till att handla om förhållandet och spänningen mellan ett systemiskt terapeutiskt perspektiv och en diagnostisk kontext.

I oktober 2017 hade jag också glädjen att få mottaga Diplom från Föreningen för Svensk Familjeterapi (SFFT) som Årets Familjeterapeut. Motivering var:

För Johan Sundelins oförtröttliga arbete under många år för att familjeterapi skall kunna tillämpas i alla sammanhang där arbete med individer och deras familjer pågår. Johan Sundelin är en eldsjäl som har värnat om familjeterapins utveckling genom åren, han har varit med och utvecklat familjeterapin under många år genom sitt kliniska arbete med familjer. Han har utvecklat IFT och forskat för att få evidens på det arbete som utförs. Han har idogt lyft det familjeterapeutiska arbetssättet inom dagens BUP trots att andra mer medicinska och individuella behandlingsperspektiv upptagit allt större utrymme.

Johan Sundelin både är och har varit en stor inspiratör för många av oss vad avser vårt familjeterapeutiska arbete här och nu men också att utveckla vårt arbete med familjer. Han har i allt sitt arbete som kliniker, handledare, föreläsare, artikelskrivare belyst och inspirerat till att hålla det familjeterapeutiska arbetet levande, han har inspirerat till ett nätverkssamarbete mellan olika enheter för att kunna tillgodose familjens behov och han inspirerar till fortsatt utveckling av familjeterapin.


Johan Sundelin - Årets Familjeterapeut

Senast uppdaterad: 2017-11-07

 

Tillbaka >>